Fröken Udd

Så jävla less på de sk. Vännerna som så beviserligen inte finns där, inte bryr sig eller pallar på att höra av sig förens de är ensamma och har en eftermiddag över som är obokad.

Jag blir så ledsen när jag ser att de har en dag på landet/vid brasan/på stan med alla andra förutom mig och jag har inte ens blivit tillfrågad.

Självklart har jag de dör underbara som alltid är för oavsett väder, Jossi, Jonas, Johan o Fredrik m.fl. Och kusinerna såklart Ni är guld värda!!

Men de andra då?
Börjar smått inse vad vänskap är, hur jag prioriteras av mina vänner och bekanta och försöker lägga vikten vid de som finns för mig oxå och inte bara för sig själva.

Det är tufft att inse att man troligen blir tagen förgivet och därav aldrig blir tillfrågad att hitta på nått, planera lite mer än några timmar i förväg och faktiskt ses när man sagt.
Det kan oxå ligga på mig att jag ledsnat på att höra av mig när jag alltid får till svar att det är tajt den här veckan. Sorry men då ligger de på dig sen,..

Nä, ta och nyttja KBTn lite kanske, vill jag det här? nej!
Vill jag umgås med de som vill umgås med mig? Ja!
Svårare än så behöver de inte vara

Sen är jag inte den som är den, kg anser inte att vi är ovänner för att vi inte umgås, men du kommer mest troligt inte vara den jag ringer när det kriser.. Eller får bra för den delen heller, så är det bara.

Alla ser vi fram emot olika saker, har olika mål och längtar till olika saker..

Vad jag längtar till?
Mitt mål?
Ser fram emot?

Precis just nu är det att kunna stå på händer igen, kunna sätta några yogaposer på händer.

Målet blir alltså att bli en starkare och balanserad yogis men även att gå ner i vikt så handlederna pallar med.

Och det är vad jag längtar till.. Just idag

Jag orkar inte längre, droppen som får allt att rinna över, hårddisken kraschade.
Men. Allt på, har inte en bild sparad nån annanstans.

På toppen av allt, jag orkar inte mer.
Det trycker över bröstet hela tiden
Hela tiden! Och det gör ont

Hur fan orkar man igenom?

Det är idag det var som tyngst hittills, sen jag fick veta att du längre inte finns hos oss.
Om några timmar är det exakt 3 veckor sedan du valde en annan väg än livet och det är fortfarande så ofattbart.

Jag har nästan längtat till imorgon i 3 veckor, att få ta farväl ”på riktigt” för att då kanske ta in det ordentligt och inte fortsätta inbilla mig att vi kommer ses på nyår eller midsommar igen. För jag gör det, hela tiden- inbillar mig att du finns, att de hittat dig i liv på en ö någonstans som ingen innan visste fanns.

Begravning, eller minnesstund som det i detta fall är, det är tungt.
Har försökt samla tankarna runt det i en vecka och även letat efter en klänning. Jag har inte hittat nån, får ta nån av dom jag har. Blir svart iaf, med strumpbyxor och en håruppsättning. Försökte testa några olika ikväll, det blev tyngre för varje gång armarna lyftes och tillslut va jag tvungen att lägga mig ner och gråta.

Jag har inte gråtit över dig på två veckor. Har trängt bort alla känslor för jag inte orkat. Ikväll gick det inte längre.
Och imorgon kommer bli en jobbig dag.

Måste plocka fram näsdukar!
Har blivit förkyld igen på kuppen.

Känns helt bisarrt att behöva packa iordning en väska för minnesstunden av min äldsta vän. Att plocka fram kläder, skor och fundera på hur man bör sminka sig.

Har aldrig innan reflekterat över att jag skulle behöva göra det. Gå och ta farväl av en vän i kyrkan.
Vi är bara 26 år! Det är inte något man borde behöva!

Jag har föresten inte ens lagt fram några kläder än. Kan inte planera vad jag vill ha på mig. Allt känns overkligt fortfarande, får ta det imorgon.

Har förlorat mig själv lite sen du försvann. Planering och framförhållning är inget jag orkar med, det känns lönlöst på nått sätt. Uppgiven känner jag mig hela tiden och orklös.

När kommer energin tillbaka? Hur länge ska jag behöva ta en dag i sänder?

Borde försöka sova lite innan jobbet imorn, ska ju trotts allt till Ikea efter jobbet oxå så lite energi krävs.

Men det känns helt värdelöst att somna när jag vet vilken mardröm jag vaknar upp till om några timmar igen. Det är så ofattbart, tungt, svårt och jobbigt.

Hur kan du var borta? Vem ska jag nu fira mina midsommrar och nyårsaftnar med? Det är ju dig jag alltid sitter bredvid, det är du som snor min potatis och alltid är min vän,  min första vän..

Hur kunde du lämna oss?

 

hade velat skriva om allt, tankar känslor och ilskan men jag har inga ord. De är som bortblåsta.

fruktansvärt

 

hur går man vidare? när slutar det göra ont? När kan jag andas igen?

  • In: Okategoriserade
  • Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

But he can’t be with her because she’s too complicated…and she has wild, curly hair.

He leaves her and marries this…simple girl with straight hair.

Ladies, I am having an epiphany.

The world is made of two types of women:
The ”simple” girls and the ”Katie” girls.

Jag har valt att låsa de flesta inläggen eftersom jag inte uppskattar de 160 okända läsarna jag har per vecka. Vill ha lite koll på vem som läser mina tankar eftersom de är rätt privata.

Vill du verkligen läsa? Hör av dig.

Twittr Twittr

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Håll koll på dagarna

april 2015
m ti o to f l s
« Apr    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kategorier

Arkiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.